Nackdelar med turnérandet (Det som bilderna inte visar)

För precis en vecka sedan kom jag hem från en 2 veckors turné i Kina och Australien.
Jag börjar med fördelarna:
Det var fantastiskt att spela för både den kinesiska och australienska publiken !
Det blev ett mer och större positivt mottagande än jag förväntat mej. I Kina var det nästan samma stora entusiasm som i Latinamerika. Vi spelade i 5 städer i rad och sen vidare till Australien där dom även mottog oss med samma värme.
Av de 5 dagarna vi var i Kina så blev det sightseeing i ca 1,5 timme i ett tempel i Chengdu.
En Hel Dag i Australien fick vi vara turister och åka till Melbournes Zoo ”Healesville Sanctuary” och senare på kvällen besöka AC/DC Lane och Cherry Bar (där många celebriteter brukar dyka upp)
Så allt det var fantastiskt att få se och uppleva.
Men också det enda som vi hann med förutom att resa och spela.

Nu till nackdelarna: Det som aldrig syns på bilderna från ”The Highlights” som man mestadels visar.
Detta gäller förstås bara mej själv personligen.
De andra i Therion har sina egna upplevelser och erfarenheter av det hela.

Jag hade, redan innan vi åkte, en hel del sömnproblem. Det hade jag även på Europaturnén.
Jag kan dessutom inte sova på flygplan. Har lyckats ett fåtal gånger, men 9,9 ggr av 10 så kan jag inte…
Att ”dricka mej till sömns” är ju som sagt inget alternativ eftersom jag nu inte dricker alkohol längre och inte har gjort det på 7,5 år….

På resan till Kina så var jag vaken i ca 35 timmar i sträck.
Det kan dessutom vara extra frustrerande att se min kollegor sova så där gott som dom gör !
Jag avundas dom !
I Kina var schemat så tajt att vi alla fick dåligt med sömn.
Sena kvällar och tidiga mornar för att hinna upp igen till flyg eller tåg.
Och jag låg ju redan kraftigt efter…..
På den tredje av spelningarna i Kina så kände jag plötsligt ungefär hälften in i vårt set att det var nåt som var fel i kroppen på mej och tänkte att ”Nu får jag snart en hjärtinfarkt eller nåt”…… Det var oroligt under några minuter, men jag nonchalerade det hela så gott det gick och efter ett tag så var det okej igen. Efter spelningarna var jag så indränkt i svett att jag kunde vrida ur mina kläder och blev nästan skraj och tänkte att ”det kan inte vara naturligt av avsöndra så här mycket vätska”…. Jag brukar i och för sig svettas mycket när jag spelar, men det här var extremt !

På hemresan från Australien var jag åter igen vaken runt 35 timmar i sträck…….. kollade film och försökte sysselsätta mej med diverse sortering av filer och annat på min dator….. I och med sömnbristen så är det också lätt att även psyket får stryk, så till råga på allt så var jag även ofta flygrädd, satt och nojade över diverse olyckor som kan hända. Bland annat dök det gång på gång upp det hela med ”German Wings händelsen” där en pilot med berått mod flög rakt in i en bergvägg !

Det kan ju även här tilläggas att sömnlöshet eller ”att inte få sova” började användas som tortyr redan på medeltiden.

Väl hemma så somnade jag ganska snabbt men vaknade senare i en fruktansvärd panikattack. Har inte haft det på flera år……men nu smög den sig på mej och kom upp med full kraft !
Jag skrek rakt ut så att min dotter kom hastigt in i mitt rum och undrade vad det var frågan om !?
Jag sa att jag förmodligen hade drömt nåt läskigt, för jag var själv så chockad.
Senare talade jag om för henne vad det var som hänt.

Panikattacken bestod av, som jag kallar det ”Tids-Svindel”. En oerhört stark känsla som klart och tydligt visar dej hur kort ditt liv är i jämförelse med evigheten, och hur lång tid du faktiskt kommer att vara död ! – I evighet !
Och det mest hemska med det hela är, att när den känslan och ”insikten” kommer, så känns det som 100 ggr mer verklighet än vad ”verkligheten” är !
Min uppfattning är att vi är skyddade från såna känslor. De flesta av oss har våra liv så kära att vi inte skulle kunna leva med den vetskapen. Men i en sån här attack så kommer sanningen ikapp känns det som.
Nu blir jag nog klassad som ”ett psycho” – Men jag tror faktiskt att många därute förstår vad jag pratar om och har varit med om samma sak. Det är läskigt hur psyket kan ”spela en spratt”……

Ja, detta var då resultatet av en 2 veckors turné i Kina & Australien – Varsågoda 😉

Kontentan av det hela är väl då, att jag kanske får lära mej mer om meditation, mindfulness, yoga etc etc…. ? Och lyckas jag inte med det så får det bli någon form av stark och kraftig sömnmedicin – OM jag nu följer med på en sån här resa en gång till……..?

Kolla filmen nedan. Den ger en liten bildlig liknelse av panikångest.
Man vet att man står säkert – Men du ser ändå vart du befinner dej !
(denna film har för övrigt inget med vår Kina vistelse att göra. Den råkar bara vara därifrån)

Nalle
23 September, 2018

 

PSYKISK OHÄLSA – Del 2

Eftersom mitt inlägg om Psykisk Ohälsa drog till sig så pass mycket uppmärksamhet så fortsätter jag nu här:

….så vad hände sen då egentligen ? Hur gick egentligen efter det att ”mitt pussel” var färdiglagt ? Och vad kan man dra för slutsatser av det hela ?

Jag vet inte till 100% men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att jag fick prata ut om allt med en professionell terapeut som lyssnat och tolkat allt jag berättat, vridit och vändit på allt så att jag fått ett annat perspektiv på saker å ting, plus att jag fått mer balans i psyket med medicinen.
Det var dags att ta itu med mej själv och allt jag haft i bagaget så länge.

Även om många saker egentligen inte varit så allvarliga, förutom min storebrors självmord, så behövde jag verkligen få ur mej en hel del. Jag tror även att det handlade om ”min givna roll i min familj” och att jag behövde komma ur ”cirkeln” av att bara göra ”samma-samma” hela tiden, som jag nu hade levt i så pass länge: Turnéra-festa-dricka-Turnéra-festa-dricka (för att förenkla det hela) Min terapeut och jag pratade även om ”intelligens”, och hon sa att det egentligen inte var en fråga om ”att vara intelligent eller inte” – Det är mer en fråga om ”att BÖRJA ANVÄNDA sin intelligens” – Och på rätt sätt !

Även att nu, ca 25 år senare” att ha varit utan alkohol i över 7 år har även gett mej ytterligare nya perspektiv på livet.

Det jag vet riktigt säkert är att man förmodligen ALDRIG blir helt klar med sig själv och sin personliga utveckling. Det är en ständig resa tills den tar slut.

Men det som hände i o m panikångesten och resten av det hela ledde mej i alla fall in i en ny och bättre fas. Man kanske ska använda det gamla talesättet att ”allt har sin tid?” Och ibland får man hjälpa till med det hela och komma vidare !

Jag beskrev för min terapeut en gång om hur det kändes när panikångesten tog över inom mej.

”Det var som att jag hängde på 10:de våningen och krampaktigt höll fast mej i ett fönsterbleck (som för att streta emot att paniken skulle komma), och till sist orkade jag inte och släppte taget – och jag föll”. Min terapeut sa då: ”Du vågade släppa taget ! En del människor gör aldrig det utan fortsätter att streta emot på olika sätt och lever kanske så i åratal eller rentav hela livet ut. De kanske dövar sig med alkohol, andra droger eller t ex jobbar så mycket så dom slipper tänka så mycket. (Det var bara några exempel) Men du vågade släppa taget, sökte hjälp och tog itu med det hela” sa hon.

Någonting jag också märkte efter en tid var att jag efter all terapi (och kanske även medicinen spelade en viss roll ?) var att jag hade fått en hel del ”på köpet”. Helt plötsligt vid en flygresa någonstans kom jag underfund med att jag inte alls var flygrädd längre ! Flygrädslan var helt borta ! Jag hade också alltid varit mer eller mindre rädd för mörker och tyckte det var obehagligt och fick nästan panik om jag var någonstans och det blev strömavbrott eller om nån släckte belysningen och jag plötsligt inte såg någonting ! Nu var även det borta ! – Väck ! Vad drar man för slutsats av det ?

Min bedömning är att rädsla och ängslan över såna där saker inte har så mycket att göra med att flyga eller hamna i mörker. Rädslan kommer inifrån, av något okänt inom en själv som finns där. Det finns risker i livet med så mycket saker som man aldrig ens tänker på. Och vi vet alla att åka bil är mycket farligare än att flyga och att ett mörkt rum inte är nåt att vara rädd för.

Jag kunde också vara orolig över mycket runt omkring mej som jag nu inte tänkte på så mycket längre.

Jag märkte också hur jag började att göra praktiska saker på ett mer sansat och lugnt sätt och var inte så hetsig i rörelserna längre som tidigare. Jag började ta saker och ting med större och mer sans och ro.

Jag hade också alltid varit väldigt känslig. Även för andra och deras öden. Jag kunde må så dåligt av att se någon annan må dåligt eller fara illa. Kanske t o m sämre än personen i fråga ?!

Nu när jag inte längre fick samma ”ångest” på det sättet så märkte jag givetvis det och tänkte att ”Fan, jag mår ju inte dåligt längre av den här människans öde. Jag måste blivit känslokall” !!? Och så fick jag ”ångest över att jag INTE fick ångest längre” !!! Helt sjukt !

Men, det hade ju bara blivit så att man nu tänkte mer radikalt och praktiskt, som ”Kan jag hjälpa den här människan så gör jag det, eller åtminstone försöker. Och kan jag inte det så får jag lämna det helt enkelt”. För vad mer kan jag göra ? Det är kanske därför jag passar in och trivs med mitt jobb på hemtjänsten dit jag återvänder med jämna och ojämna mellanrum. För vem klarar av att bära ”Världen på sina axlar” ? Jag hjälper till så gott jag kan och gör det gärna. Men ”That´s it”.

Att jag långt senare skulle bli alkoholist har faktiskt inte så mycket med det här att göra. Det hade helt andra anledningar som bröt ut i ett mycket komplicerat och självdestruktivt förhållande jag hade under ett par år…… (Jag kanske skriver om det längre fram?)

Till slut, som 50-plussare, så har jag i alla fall hamnat på, vad jag skulle vilja kalla för ”En ny plattform i livet” där jag börjat ta mer vara på mej själv och även mina närmaste. Jag har gift mej och fått det väldigt bra med min Fru Jasmine och även fått, vad jag känner – Ett ganska sansat sinne. – Vill jag i alla fall tro ! Det känns så i alla fall !

Vad som däremot händer i nästa ”kapitel i livet” vet man ju aldrig !

Det är bara att invänta och se vad som händer och hända skall !

”Den dagen – Den sorgen” 😉

Nalle 7 Juni, Mexico 2018

Mental illness – My Story

Much too often I meet people who feel psychologically bad. Those are people who really do have a good life practically, economically etc ….. but still they feel bad, suffering from anxiety or depression.

What is really ”required” to feel good ? Or maybe just to allow yourself to feel good?

It can often be very easy to get stuck in anxiety and depression. Some even punish themselves unconsciously because they consider themselves somewhere not worth feeling good!

It sounds sick. But that´s the way it can be sometimes.

But of course, some people don´t have the ability to get out of mental illness because of ”medical reasons” when you may have some sort of difficult diagnosis. Anxiety is usually a definition of something you feel bad about, but you do not know or understand why ? Pressure over your chest and a tingling feeling that sometimes, often or constantly ”pushes you down mentally”. It gets hard to think clearly. Anxiety darkens your life !

Some may have something traumatic from their past that needs to be processed. Or maybe it doesn´t even have to be something traumatic. It might just be that you need to need get things out of your mind. To make feelings in to words. To talk about things you had always kept inside.

”Anxiety” is also a very abusive concept that is often used for everyday problems, which is not at all in line with the real meaning of the term and can therefore often be misunderstood.

With my experience, there are unfortunately too many people who only accept their ”weak psyche” and find that you just have to ”accept your situation”, although there really is help to get.

It´s of course very individual. Some may go to a therapist but they might give up after a few visits because ”it didn´t help” …. But it can actually take a very long time to get on the right track that can lead to something better. Of course, you also must find a therapist that suits you and that you feel confident with. Today, there are also medicine that can help to make you feel better.

I have taken antidepressant medicine myself for many years, and still do. But it would probably never have helped me so much if I hadn´t been in conversational therapy at the same time and had all my feelings and thoughts sorted out that I had been wearing for so long – and that, without really understanding that I had so much ”dirt in my backpack” (as we say in Sweden)

The combination of therapy and medicine got me on the right track.

This is my story

By the end of 1992, when I was about to turn 30 years old, I began to feel that something wasn´t quite right with me. I had always been a very sensible person, but this was something different.

In a parable and figuratively speaking, I could feel and call it ”a distant psychological earthquake”. There was a feeling of fear and that something horrifying was about to come up from somewhere.

– It came from within! What it really was, I didn´t understand. I just got very scared. That feeling began to extend more and more as the days went by, and I couldn´t stop it ! A few times, I got such a panic that I started to run automatically shouting out ”No, No, No !!!” But it was impossible to run away from myself ! It felt like a big demon was coming up taking over my body and brain. And I honestly thought I was going crazy and I would probably soon end up in a nuthouse somewhere.

I woke up at night and did not know where I was and hardly knew WHO I was either. I started isolating myself more and was even ashamed of the fact that I no longer had control over myself. Just the thought of that I could panic made the attacks come up on the most ”outrageous” occasions, and I also had to renounce important jobs because of it.

I got some medicine from a friend called ”Sobril” and I started to take it to get more calm. It helped a little bit at first, but after a while I noticed that I just became some kind of strange and numb. In order to make a long story short, it became clear that these anguished attacks from within myself became just worse and worse, and I thought that the only way to get out of it was to commit suicide. Luckily, for myself and my loved ones, those thoughts never went into action.

It felt like I was living in a nightmare!

I got the recommendation from a very good friend to get in contact with a psycho therapist. I called her up and after a few days I could visit her. After just two visits she said to me: ”Nalle, there´s no use talking to you! You would need medicine to calm down so we can have a good and sensible dialogue. ” Medicine, I thought …? Then I´m a Psycho !!” Around this time, media had not begun to write about panic attacks and I did not know or understand what was happening to me. At first, I said No to her suggestion, but after a couple of days I called her up and said I was willing to do anything to get out of this hell I had come across.

I got a medicine called ”Anafranil”. I started with 25mg a day and then after a few days I went up to 50mg, then after a few more days 75mg and so on. When I had reached 150mg, I started to get some hope. I began to feel like myself again – at least a little, even though it also felt like my whole brain was embedded in carbonated water or something like that. But still I had a long way to go.

My therapist told me it wasn´t just a matter of taking medicine.
I should continue to come to her for therapy. To talk !

I visited her twice a week, sometimes even more often. Sometimes it seemed like I had just been wasting my time talking a lot of nonsense when I was visiting her. But yet I felt relief in some way.

At this time I one day saw a headline from a daily paper. It was a friend of mine who was a journalist who told his story about his ”panic attacks”. I bought the paper and read the whole article. It was like reading about exactly what I was going through myself ! He had also taken the same medicine as I was now taking. With relief, I understood now that I was not going crazy!

This was actually something that could happen to someone I knew! Maybe even anyone !?
I´m still very grateful that he published his story – Thank You Stefan !

I perceived that before the panic attacks had started, I had somehow built up my person as a puzzle that had been completed. Now that puzzle had been torn up and broken apart in all its parts and I had to start building the puzzle again – bit by bit. The pieces would of course come in the same places again, but now with a slightly different shade. Of course I did not know then – but that’s how it became over time as I experience it.

It took about 2 years in total before I felt that puzzle was reasonably finished.

The medicine Anafranil I only took for about 3 months. I cut it down down step by step and could continue the therapy without it. But after a while, I started to feel bad again. I didn´t get panic attacks, but got strong anxiety and felt that everything was meaningless and hopeless and I ended up in a bad depression. My therapist recommended me a new medicine called Cipramil 20mg (today Citalopram 20mg) After just about 4-5 days the anxiety was gone – blown away.

I couldn´t understand that I had felt so bad before. It almost felt like magic !

My therapist told me that my body probably produces too little serotonin. A signal substance that should be sufficient in body and brain for your well-being.

In my opinion, to take medicine for a problem like this is similar to a diabetic who needs insulin.
You´ve got to find and get the right balance in body and brain.

Since I started with Citalopram, I have maintained a good mental balance. But, as I said, there was much left to sort out!

I continued the therapy for many years after the panic attacks broke out, and that´s my best investment I’ve ever made in my life! And I still sometimes go to her after 25 years. Much because I learn so much – about myself ! And it´s also really very interesting. It has been, and is still like ”A Study of Myself”. No matter how honest you might think you are to yourself, there is often a lot of shit that you don´t think or reflect about, and consciously or unconsciously, you ”sweep much under the carpet”. Or maybe you just have to reflect and get some distance to where you are in life right now.

Some famous actor has said:

”I wish all people could become rich and famous for some time – to see and understand that it’s not the solution for a good and happy life”

Happiness and well-being comes mainly from inside.
You only need to find it.
And often you don´t get it for free.
You have to strive and work for it.
And never give up!

Today and since many years back in time I feel mostly really good ! But life always goes up and down. That´s just the way it is !

But in its entirety, I today feel that life is fantastic, amazing and fun, and I´m actually grateful for everything I had to go through in these difficult times. It has taught me a lot !

With all this, I’ve also had an answer to why my great brother, Benny, commited suicide. We were very similar in many ways. What we didn´t have in common was the ability to talk about sensitive things. He kept everything inside and didn´t know or understand how to handle all his feelings that really needed to come out. He deafened himself with alcohol instead, and eventually the pressure became too big for him. And back then, in 1986, we didn´t have the same opportunity for the help I sought and received.

I hope that some of you will recognize something in my story and that you will understand that you´re not alone in feeling bad – and that in most cases there is help to get !

You just have to look and search for it.

– That´s my belief !

”As long as there is life – there is hope”

Nalle Påhlsson May 15, 2018

(Translated to english May 28, 2018)

PSYKISK OHÄLSA – Min berättelse.

Alltför ofta råkar jag på människor i min närhet som mår psykiskt dåligt. Människor som egentligen har det hur bra som helst rent praktiskt, ekonomiskt etc…..men ändå så mår dom dåligt.
Vad ”krävs” egentligen för att få må bra ? Eller kanske bara att tillåta sig själv att få må bra ?
Det kan ofta vara väldigt lätt att fastna i sin ångest och nedstämdhet. Vissa till och med straffar sig själva omedvetet för att dom anser sig någonstans inte värda att få må bra !
Det låter sjukt. Men så kan det faktiskt vara.

En del människor har det givetvis inte lika lätt att ta sig ur psykisk ohälsa pga ”medicinska orsaker” när man kanske fått någon form av svår diagnos. Ångest är oftast en definition på något man mår dåligt över, men man vet inte vad ? Tryck över bröstet och en tärande känsla som ibland, ofta eller hela tiden ”trycker ner en”. Man ”mår skit ” och det förlamar hela ens psykiska balans. Man får svårt att tänka klart. Ångesten förmörkar hela ens tillvaro ! Vissa kanske har något traumatiskt ifrån sitt förflutna som bör bearbetas. Andra kanske bara har ett stort trassligt ”psykologiskt nystan” som man bör söka hjälp för att ”nysta upp” ?
”Ångest” är också ett väldigt missbrukat begrepp som man ofta använder för vardagliga problem vilket inte alls stämmer överens med benämningens verkliga innebörd och kan därför ofta missförstås.

Med min tro och erfarenhet så finns det tyvärr alltför många människor som bara accepterar sitt ”svaga psyke” och finner att man bara måste ”gilla läget”, fast det egentligen finns hjälp att få. Det är givetvis väldigt individuellt. Vissa kanske går till en terapeut men ger upp efter några besök för att ”det inte hjälpte”…. Men det kan ta lång tid att komma in på rätt spår som kan leda till ett bättre mående. Givetvis så måste man också hitta en terapeut som man får förtroende för och som man känner passar en.
Idag finns det även mediciner som kan hjälpa till att komma i rätt- eller till en bättre balans i sin tillvaro.

Jag har själv tagit antidepressiv medicin i väldigt många år och gör det fortfarande. Men den hade nog aldrig hjälpt så bra om jag inte samtidigt hade gått i samtalsterapi och fått ur mej alla känslor och tankar jag hade burit på så länge – och det, utan att egentligen själv förstå att jag hade så mycket ”skit i ryggsäcken”. Kombinationen av terapi och medicin fick mej på rätt spår.
Vad det gäller medicineringen så ser jag det inte som mer konstigt än att en diabetiker behöver reglera sina värden med insulin.

Jag har alltid ansett mej själv och fått höra att jag är en ”känslig krake”. Då och då genom åren har jag hamnat i större eller mindre depressioner eller fastnat i sorg. Det har såklart i perioder varit väldigt jobbigt.
Kanske var det delvis den samlade mängden av allt detta, som ledde till det jag nu tänker berätta ?

Det här är min berättelse:

I slutet av 1992 då jag snart skulle fylla 30 år, började jag få känningar av att något inte riktigt stod rätt till inom mej.
I en liknelse och bildligt talat så kändes det som om att jag kunde börja ana en avlägsen jordbävning….. En psykologisk sådan. Det var en känsla av rädsla och att något hemskt var på väg att komma upp från någonstans. – Det kom inifrån mej själv !

Vad det var förstod jag inte. Jag blev bara rädd. Den där känslan började komma mer och mer vartefter dagarna gick, och jag kunde inte stoppa det ! Några gånger så fick jag sån total panik att jag började automatiskt att springa och högt säga ”Nej, Nej,Nej !!!” Men det gick ju inte att springa ifrån sig själv ! Det kändes som om någon stor demon höll på att komma upp och ta över min kropp och hjärna. Och jag trodde ärligt talat att jag höll på att bli tokig – Sinnessjuk ! Och jag skulle förmodligen snart hamna på någon klinik eller ett psyke någonstans. Jag vaknade upp på nätterna och visste inte vart jag var. Visste knappt VEM jag var heller. Jag började isolera mej mer och skämdes nog även en del av att jag inte längre hade kontroll över mej själv. Bara tanken på att jag kunde få en sån där attack gjorde att den började komma upp igen – och det givetvis vid de mest ”opassande” tillfällen.
Jag blev också tvungen att tacka nej till viktiga jobb pga det.

Jag fick tag på några kartor sobril och började ta det för att mota tillbaks det hela. Det hjälpte lite grann till en början, men efter ett tag märkte jag att jag bara blev någon form av likgiltig och konstig av dom. För att göra en lång historia kort, så blev det rent ut sagt så jävligt till slut med dessa ångestladdade attacker inifrån mej själv som bara blev värre och värre att jag fick tankar om att ”det enda sättet att ta mej ur det här var att ta livet av mej”. Som tur var, för min egen del och mina anhöriga så gick dom tankarna aldrig till handling. Det kändes som om jag levde i en mardröm !

En mycket god vän till mej berättade för mej om en terapeut som var bra att gå till. Det hade han god erfarenhet av. Jag ringde terapeuten och fick komma dit. Efter bara två besök där så sa hon till mej ”Nalle, det går inte att prata med dej ! Du skulle behöva en medicin så du går ner i varv så vi kan ha en bra och vettig dialog”. Medicin, tänkte jag…? ”Då är man ju ett ”psykfall”. Runt den här tiden så hade media inte börjat skriva om panikångest och jag visste eller förstod ju inte vad det var som hade hänt mej och vad som pågick i min kropp och hjärna. Till en början sa jag nej till hennes förslag, men efter en tid så ringde jag upp henne och sa att jag var villig att göra vadsomhelst för att slippa helvetet jag hade hamnat i.

Jag fick en medicin som hette Anafranil. Jag började med 25mg per dag och trappade sedan upp det hela med 25mg efter några dagar och så vidare. När jag hade kommit upp till 150mg så började jag få hopp. Jag började att känna igen mej själv- i alla fall lite, även fast det kändes som om hela min hjärna var inbäddat i vätska med kolsyra. Men problemet var inte på långa vägar löst. Min terapeut sa till mej att det inte var en fråga om att endast ta medicin, utan det skulle jag ta i kombination med att jag fortsatte gå till henne och prata.
Jag gick till henne i samtal 2 gånger i veckan, ibland oftare. Vissa gånger tycktes det som jag bara hade svamlat om en massa men inte ”fått något sagt”. Men ändå så kunde jag ofta känna en lättnad på något sätt.

Vid den här tiden så såg jag en dag en löpsedel. Det var en journalist och bekant till mej som berättade om sin ”Panikångest”. Jag köpte tidningen och läste hela den stora och långa artikeln. Det var som att läsa om vad jag själv nu gick igenom. Han hade även fått samma medicin som jag hade fått utskriven. Med lättnad så förstod jag nu att jag inte höll på att bli galen ! Det här var faktiskt något som även kunde hända en person som jag var bekant med ! Jag är fortfarande väldigt tacksam för att han gick ut med sin berättelse då ! – Tack Stefan !

Jag upplevde det som att innan panikångesten hade börjat så hade jag på något sätt byggt upp min person som ett pussel som hade blivit färdiglagt. Nu hade hela det där pusslet slitits upp och tagits isär i alla sina delar och jag fick börja bygga pusslet igen – bit för bit. Bitarna skulle förstås hamna på samma ställen igen, men motivet skulle få en bättre och lite annorlunda nyans. Det visste jag förstås inte då – Men det var så det blev med tiden som jag upplever det.

Det tog nog ca 2 år sammanlagt innan jag kände att det där pusslet var någorlunda färdigt.
Medicinen Anafranil tog jag bara i ca 3 månader. Jag trappade ner och slutade med den och kunde fortsätta terapin utan den. Men efter en tid så började jag må dåligt igen. Jag fick inga panikattacker, men fick stark ångest och kände meningslöshet och hopplöshet. Jag hamnade i en jobbig depression. Min terapeut rekommenderade mej en ny medicin som då hette Cipramil 20mg (idag Citalopram 20mg) Efter bara ca 4-5 dagar var ångesten som bortblåst. Jag kunde inte inte förstå att jag mått så dåligt innan. Kände det nästan som något slags ”trolleri”.
Min terapeut sa till mej att min kropp troligtvis producerar för lite Serotonin. Ett ämne eller signalsubstans som det ska finnas tillräckligt av i kropp och hjärna för ens välbefinnande.

Sedan jag började med Citalopram så har jag hållit en bra psykisk balans. Men det var som sagt mycket kvar att reda ut !

Det hela gjorde att jag fortsatte samtalsterapin i många år efter att det hela bröt ut. Det är min bästa investering jag någonsin gjort i mitt liv ! Och jag går fortfarande nu, efter 25 år till henne ibland. Mycket därför att jag lär mej så mycket – om mej själv ! Och det är också faktiskt väldigt intressant. Det har varit och är fortfarande som ”En studie av sig själv”. Hur ärlig och öppen man än tror sig vara mot sig själv så finns det ofta en massa skit som man inte tänker eller reflekterar över, och medvetet eller omedvetet så sopar man mycket under mattan.

Någon känd skådespelare har sagt:
”Jag önskar att alla människor för en tid kunde få bli rika och berömda – för att se och förstå att det inte är lösningen för ett bra och lyckligt liv”

Lycka och välbefinnande kommer till största delen inifrån sig själv.
Det gäller bara att hitta dit.
Och ofta får man det inte gratis.
Man måste anstränga sig och jobba för det.
Och inte ge upp !

Idag och sedan många år tillbaks så mår jag överlag väldigt bra ! Men livet går alltid upp och ner, som för de flesta. Men de där riktigt djupa dalarna ser jag inte så mycket av nuförtiden. Om dom dyker upp så vet jag ju att det kommer att gå över – bara jag gör något åt det och tänker förnuftigt. Ålder och erfarenhet har förstås också hjälpt till tror jag nog.
Men i sin helhet upplever jag idag att livet är fantastiskt och kul, och idag är jag faktiskt tacksam för allt jag gick igenom i dessa svåra tider. Det lärde mej väldigt mycket kan jag se i efterhand.

I och med allt detta så har jag för min egen del även fått svar på varför min storebror Benny tog livet av sig. Vi var på många sätt väldigt lika. Det som vi inte hade gemensamt var förmågan att kunna prata om känslor och psykologiska saker. Han bar allt inom sig och förstod inte vad han skulle göra med alla sina känslor som egentligen behövde komma ut. Han dövade sig med alkohol istället, och till slut blev trycket för stort…… Och då, 1986, så fanns det inte samma möjlighet till den hjälpen som jag sökte och fick.

Hoppas att någon tar till sig min berättelse och att du förstår att du inte är ensam om att må dåligt – Och att i de flesta fall så finns det hjälp att få ! Sök själv eller få någon att hjälpa dej.
(Det är som sagt – min tro)

”Så länge det finns liv så finns det hopp”

Nalle 15 Maj 2018
Santiago, Chile

I lied !

Yes, actually – I lied – to others – and to myself!

There are probably at least 100 different types of alcoholics out there.

And everyone has their own way of dealing with it – or just ignore it and move on – and continue to drink. Many people manage to continue drinking their entire life, despite their dependence, and making it work …… There is no clear solution to it all. Everything is so individual.

BUT – One thing us alcoholics have in common is that we are very good at lying to ourselves – and to others – to keep on drinking.

When I realized my alcohol problems, I promised myself to “cut down” on the drinking.

– What a lie !!!

When a friend told me “You should not cut down on drinking. You should stop completely and never drink again ” – I was chocked ! Would he now even tell me to cut off my right arm!? What a claim! A life without alcohol could not exist? – Why ?! The alcohol had been such a dear friend and joy since I was 17 years old! Would I sit there at parties and dinners ahead and not be like the others? I got pissed off about what he said! Almost humiliated !

I did not understand how right he was.

I then took a break from the alcohol for 4 months – and I actually manage to do so. BUT my aim was still of course to start drinking again on a certain date. Then I would start drinking ”normally” as usual people do.

It went well at first. Maybe 2-3 times. After that I totally lost control and my drinking got worse than ever!

And then, I lied to myself again and took a break from drinking for 2 months. Still with the same attitude – that I could then start to drink ”normally”.

But It ended up getting even worse than the last time! I could never imagine that I could go as far beyond the limits of what was possible. I was sick now ! Really sick ! I had long denied that alcoholism is a disease. But now I began to understand that it´s actually a fact !

I actually also lied in my latest blog post: That I didn´t misbehave on tour. It depends, of course, on how you see it. But on a tour of about 2 weeks around Europe 2010, I actually drank all of these 14 days – BUT, I made up a plan about it and stopped drinking in time to be sober enough and in shape before soundcheck and the gig. I stopped drinking at about 4pm and just drank a little until it was time for the show and then I had a beer or two – then I could deliver. After the gig, I continued to drink – and even the following morning until the afternoon until it was time to settle down again at aprox 4pm.

The others were ”impressed” that I could deliver every night even though I was ”just like Ozzy Osbourne” as they expressed themselves.

”But was there really something to be impressed about ?! The whole thing was just incredibly tragic !

I was a wreck! And even though I could say that I could “deliver” every night, I wasn´t really doing my job properly. That’s how I see it, even though the audience hopefully didn´t notice anything.

It’s quite easy to hide that you have problems with alcohol.

But it’s even easier to lie to yourself !

If someone thinks I’m writing about this to ”talk about how good I am” – then you’re wrong.

I hope with all my heart that my story can help someone out of this shit !

I am not a “hero” or something like that – I only made a decision ! – The right one !

For over 6 years, I´ve had the feeling that I don´t wanna drink.

There is a big difference in ”abstaining from it” to ”keep away from it”

What I am happy and actually proud of is that I have been completely honest with everything in front of my children. With this, I’ve also shown that ”If you have problems with anything, whatever it may be, you’ll take care of your problems and do everything possible to solve them.” If you can not do it yourself, you can receive help from others. But the most important thing is always the insight. Self-denial must be defeated ! If, after all, you can not solve the problems even with help from other people, you must try to reach a higher power. You can call it whatever you want and it doesn´t necessarily have to do with religion or Hokus Pokus. If you really want to reach it – it will be there for you. That´s my belief.

It’s actually the same as with ”intelligence”. You can have it, but if you don´t use it, it will be meaningless to have. Don´t use it to lie to yourself !

Nalle