PSYKISK OHÄLSA – Del 2

Eftersom mitt inlägg om Psykisk Ohälsa drog till sig så pass mycket uppmärksamhet så fortsätter jag nu här:

….så vad hände sen då egentligen ? Hur gick egentligen efter det att ”mitt pussel” var färdiglagt ? Och vad kan man dra för slutsatser av det hela ?

Jag vet inte till 100% men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken är att jag fick prata ut om allt med en professionell terapeut som lyssnat och tolkat allt jag berättat, vridit och vändit på allt så att jag fått ett annat perspektiv på saker å ting, plus att jag fått mer balans i psyket med medicinen.
Det var dags att ta itu med mej själv och allt jag haft i bagaget så länge.

Även om många saker egentligen inte varit så allvarliga, förutom min storebrors självmord, så behövde jag verkligen få ur mej en hel del. Jag tror även att det handlade om ”min givna roll i min familj” och att jag behövde komma ur ”cirkeln” av att bara göra ”samma-samma” hela tiden, som jag nu hade levt i så pass länge: Turnéra-festa-dricka-Turnéra-festa-dricka (för att förenkla det hela) Min terapeut och jag pratade även om ”intelligens”, och hon sa att det egentligen inte var en fråga om ”att vara intelligent eller inte” – Det är mer en fråga om ”att BÖRJA ANVÄNDA sin intelligens” – Och på rätt sätt !

Även att nu, ca 25 år senare” att ha varit utan alkohol i över 7 år har även gett mej ytterligare nya perspektiv på livet.

Det jag vet riktigt säkert är att man förmodligen ALDRIG blir helt klar med sig själv och sin personliga utveckling. Det är en ständig resa tills den tar slut.

Men det som hände i o m panikångesten och resten av det hela ledde mej i alla fall in i en ny och bättre fas. Man kanske ska använda det gamla talesättet att ”allt har sin tid?” Och ibland får man hjälpa till med det hela och komma vidare !

Jag beskrev för min terapeut en gång om hur det kändes när panikångesten tog över inom mej.

”Det var som att jag hängde på 10:de våningen och krampaktigt höll fast mej i ett fönsterbleck (som för att streta emot att paniken skulle komma), och till sist orkade jag inte och släppte taget – och jag föll”. Min terapeut sa då: ”Du vågade släppa taget ! En del människor gör aldrig det utan fortsätter att streta emot på olika sätt och lever kanske så i åratal eller rentav hela livet ut. De kanske dövar sig med alkohol, andra droger eller t ex jobbar så mycket så dom slipper tänka så mycket. (Det var bara några exempel) Men du vågade släppa taget, sökte hjälp och tog itu med det hela” sa hon.

Någonting jag också märkte efter en tid var att jag efter all terapi (och kanske även medicinen spelade en viss roll ?) var att jag hade fått en hel del ”på köpet”. Helt plötsligt vid en flygresa någonstans kom jag underfund med att jag inte alls var flygrädd längre ! Flygrädslan var helt borta ! Jag hade också alltid varit mer eller mindre rädd för mörker och tyckte det var obehagligt och fick nästan panik om jag var någonstans och det blev strömavbrott eller om nån släckte belysningen och jag plötsligt inte såg någonting ! Nu var även det borta ! – Väck ! Vad drar man för slutsats av det ?

Min bedömning är att rädsla och ängslan över såna där saker inte har så mycket att göra med att flyga eller hamna i mörker. Rädslan kommer inifrån, av något okänt inom en själv som finns där. Det finns risker i livet med så mycket saker som man aldrig ens tänker på. Och vi vet alla att åka bil är mycket farligare än att flyga och att ett mörkt rum inte är nåt att vara rädd för.

Jag kunde också vara orolig över mycket runt omkring mej som jag nu inte tänkte på så mycket längre.

Jag märkte också hur jag började att göra praktiska saker på ett mer sansat och lugnt sätt och var inte så hetsig i rörelserna längre som tidigare. Jag började ta saker och ting med större och mer sans och ro.

Jag hade också alltid varit väldigt känslig. Även för andra och deras öden. Jag kunde må så dåligt av att se någon annan må dåligt eller fara illa. Kanske t o m sämre än personen i fråga ?!

Nu när jag inte längre fick samma ”ångest” på det sättet så märkte jag givetvis det och tänkte att ”Fan, jag mår ju inte dåligt längre av den här människans öde. Jag måste blivit känslokall” !!? Och så fick jag ”ångest över att jag INTE fick ångest längre” !!! Helt sjukt !

Men, det hade ju bara blivit så att man nu tänkte mer radikalt och praktiskt, som ”Kan jag hjälpa den här människan så gör jag det, eller åtminstone försöker. Och kan jag inte det så får jag lämna det helt enkelt”. För vad mer kan jag göra ? Det är kanske därför jag passar in och trivs med mitt jobb på hemtjänsten dit jag återvänder med jämna och ojämna mellanrum. För vem klarar av att bära ”Världen på sina axlar” ? Jag hjälper till så gott jag kan och gör det gärna. Men ”That´s it”.

Att jag långt senare skulle bli alkoholist har faktiskt inte så mycket med det här att göra. Det hade helt andra anledningar som bröt ut i ett mycket komplicerat och självdestruktivt förhållande jag hade under ett par år…… (Jag kanske skriver om det längre fram?)

Till slut, som 50-plussare, så har jag i alla fall hamnat på, vad jag skulle vilja kalla för ”En ny plattform i livet” där jag börjat ta mer vara på mej själv och även mina närmaste. Jag har gift mej och fått det väldigt bra med min Fru Jasmine och även fått, vad jag känner – Ett ganska sansat sinne. – Vill jag i alla fall tro ! Det känns så i alla fall !

Vad som däremot händer i nästa ”kapitel i livet” vet man ju aldrig !

Det är bara att invänta och se vad som händer och hända skall !

”Den dagen – Den sorgen” 😉

Nalle 7 Juni, Mexico 2018

320 Shares

Lämna en kommentar