PSYKISK OHÄLSA – Min berättelse.

Alltför ofta råkar jag på människor i min närhet som mår psykiskt dåligt. Människor som egentligen har det hur bra som helst rent praktiskt, ekonomiskt etc…..men ändå så mår dom dåligt.
Vad ”krävs” egentligen för att få må bra ? Eller kanske bara att tillåta sig själv att få må bra ?
Det kan ofta vara väldigt lätt att fastna i sin ångest och nedstämdhet. Vissa till och med straffar sig själva omedvetet för att dom anser sig någonstans inte värda att få må bra !
Det låter sjukt. Men så kan det faktiskt vara.

En del människor har det givetvis inte lika lätt att ta sig ur psykisk ohälsa pga ”medicinska orsaker” när man kanske fått någon form av svår diagnos. Ångest är oftast en definition på något man mår dåligt över, men man vet inte vad ? Tryck över bröstet och en tärande känsla som ibland, ofta eller hela tiden ”trycker ner en”. Man ”mår skit ” och det förlamar hela ens psykiska balans. Man får svårt att tänka klart. Ångesten förmörkar hela ens tillvaro ! Vissa kanske har något traumatiskt ifrån sitt förflutna som bör bearbetas. Andra kanske bara har ett stort trassligt ”psykologiskt nystan” som man bör söka hjälp för att ”nysta upp” ?
”Ångest” är också ett väldigt missbrukat begrepp som man ofta använder för vardagliga problem vilket inte alls stämmer överens med benämningens verkliga innebörd och kan därför ofta missförstås.

Med min tro och erfarenhet så finns det tyvärr alltför många människor som bara accepterar sitt ”svaga psyke” och finner att man bara måste ”gilla läget”, fast det egentligen finns hjälp att få. Det är givetvis väldigt individuellt. Vissa kanske går till en terapeut men ger upp efter några besök för att ”det inte hjälpte”…. Men det kan ta lång tid att komma in på rätt spår som kan leda till ett bättre mående. Givetvis så måste man också hitta en terapeut som man får förtroende för och som man känner passar en.
Idag finns det även mediciner som kan hjälpa till att komma i rätt- eller till en bättre balans i sin tillvaro.

Jag har själv tagit antidepressiv medicin i väldigt många år och gör det fortfarande. Men den hade nog aldrig hjälpt så bra om jag inte samtidigt hade gått i samtalsterapi och fått ur mej alla känslor och tankar jag hade burit på så länge – och det, utan att egentligen själv förstå att jag hade så mycket ”skit i ryggsäcken”. Kombinationen av terapi och medicin fick mej på rätt spår.
Vad det gäller medicineringen så ser jag det inte som mer konstigt än att en diabetiker behöver reglera sina värden med insulin.

Jag har alltid ansett mej själv och fått höra att jag är en ”känslig krake”. Då och då genom åren har jag hamnat i större eller mindre depressioner eller fastnat i sorg. Det har såklart i perioder varit väldigt jobbigt.
Kanske var det delvis den samlade mängden av allt detta, som ledde till det jag nu tänker berätta ?

Det här är min berättelse:

I slutet av 1992 då jag snart skulle fylla 30 år, började jag få känningar av att något inte riktigt stod rätt till inom mej.
I en liknelse och bildligt talat så kändes det som om att jag kunde börja ana en avlägsen jordbävning….. En psykologisk sådan. Det var en känsla av rädsla och att något hemskt var på väg att komma upp från någonstans. – Det kom inifrån mej själv !

Vad det var förstod jag inte. Jag blev bara rädd. Den där känslan började komma mer och mer vartefter dagarna gick, och jag kunde inte stoppa det ! Några gånger så fick jag sån total panik att jag började automatiskt att springa och högt säga ”Nej, Nej,Nej !!!” Men det gick ju inte att springa ifrån sig själv ! Det kändes som om någon stor demon höll på att komma upp och ta över min kropp och hjärna. Och jag trodde ärligt talat att jag höll på att bli tokig – Sinnessjuk ! Och jag skulle förmodligen snart hamna på någon klinik eller ett psyke någonstans. Jag vaknade upp på nätterna och visste inte vart jag var. Visste knappt VEM jag var heller. Jag började isolera mej mer och skämdes nog även en del av att jag inte längre hade kontroll över mej själv. Bara tanken på att jag kunde få en sån där attack gjorde att den började komma upp igen – och det givetvis vid de mest ”opassande” tillfällen.
Jag blev också tvungen att tacka nej till viktiga jobb pga det.

Jag fick tag på några kartor sobril och började ta det för att mota tillbaks det hela. Det hjälpte lite grann till en början, men efter ett tag märkte jag att jag bara blev någon form av likgiltig och konstig av dom. För att göra en lång historia kort, så blev det rent ut sagt så jävligt till slut med dessa ångestladdade attacker inifrån mej själv som bara blev värre och värre att jag fick tankar om att ”det enda sättet att ta mej ur det här var att ta livet av mej”. Som tur var, för min egen del och mina anhöriga så gick dom tankarna aldrig till handling. Det kändes som om jag levde i en mardröm !

En mycket god vän till mej berättade för mej om en terapeut som var bra att gå till. Det hade han god erfarenhet av. Jag ringde terapeuten och fick komma dit. Efter bara två besök där så sa hon till mej ”Nalle, det går inte att prata med dej ! Du skulle behöva en medicin så du går ner i varv så vi kan ha en bra och vettig dialog”. Medicin, tänkte jag…? ”Då är man ju ett ”psykfall”. Runt den här tiden så hade media inte börjat skriva om panikångest och jag visste eller förstod ju inte vad det var som hade hänt mej och vad som pågick i min kropp och hjärna. Till en början sa jag nej till hennes förslag, men efter en tid så ringde jag upp henne och sa att jag var villig att göra vadsomhelst för att slippa helvetet jag hade hamnat i.

Jag fick en medicin som hette Anafranil. Jag började med 25mg per dag och trappade sedan upp det hela med 25mg efter några dagar och så vidare. När jag hade kommit upp till 150mg så började jag få hopp. Jag började att känna igen mej själv- i alla fall lite, även fast det kändes som om hela min hjärna var inbäddat i vätska med kolsyra. Men problemet var inte på långa vägar löst. Min terapeut sa till mej att det inte var en fråga om att endast ta medicin, utan det skulle jag ta i kombination med att jag fortsatte gå till henne och prata.
Jag gick till henne i samtal 2 gånger i veckan, ibland oftare. Vissa gånger tycktes det som jag bara hade svamlat om en massa men inte ”fått något sagt”. Men ändå så kunde jag ofta känna en lättnad på något sätt.

Vid den här tiden så såg jag en dag en löpsedel. Det var en journalist och bekant till mej som berättade om sin ”Panikångest”. Jag köpte tidningen och läste hela den stora och långa artikeln. Det var som att läsa om vad jag själv nu gick igenom. Han hade även fått samma medicin som jag hade fått utskriven. Med lättnad så förstod jag nu att jag inte höll på att bli galen ! Det här var faktiskt något som även kunde hända en person som jag var bekant med ! Jag är fortfarande väldigt tacksam för att han gick ut med sin berättelse då ! – Tack Stefan !

Jag upplevde det som att innan panikångesten hade börjat så hade jag på något sätt byggt upp min person som ett pussel som hade blivit färdiglagt. Nu hade hela det där pusslet slitits upp och tagits isär i alla sina delar och jag fick börja bygga pusslet igen – bit för bit. Bitarna skulle förstås hamna på samma ställen igen, men motivet skulle få en bättre och lite annorlunda nyans. Det visste jag förstås inte då – Men det var så det blev med tiden som jag upplever det.

Det tog nog ca 2 år sammanlagt innan jag kände att det där pusslet var någorlunda färdigt.
Medicinen Anafranil tog jag bara i ca 3 månader. Jag trappade ner och slutade med den och kunde fortsätta terapin utan den. Men efter en tid så började jag må dåligt igen. Jag fick inga panikattacker, men fick stark ångest och kände meningslöshet och hopplöshet. Jag hamnade i en jobbig depression. Min terapeut rekommenderade mej en ny medicin som då hette Cipramil 20mg (idag Citalopram 20mg) Efter bara ca 4-5 dagar var ångesten som bortblåst. Jag kunde inte inte förstå att jag mått så dåligt innan. Kände det nästan som något slags ”trolleri”.
Min terapeut sa till mej att min kropp troligtvis producerar för lite Serotonin. Ett ämne eller signalsubstans som det ska finnas tillräckligt av i kropp och hjärna för ens välbefinnande.

Sedan jag började med Citalopram så har jag hållit en bra psykisk balans. Men det var som sagt mycket kvar att reda ut !

Det hela gjorde att jag fortsatte samtalsterapin i många år efter att det hela bröt ut. Det är min bästa investering jag någonsin gjort i mitt liv ! Och jag går fortfarande nu, efter 25 år till henne ibland. Mycket därför att jag lär mej så mycket – om mej själv ! Och det är också faktiskt väldigt intressant. Det har varit och är fortfarande som ”En studie av sig själv”. Hur ärlig och öppen man än tror sig vara mot sig själv så finns det ofta en massa skit som man inte tänker eller reflekterar över, och medvetet eller omedvetet så sopar man mycket under mattan.

Någon känd skådespelare har sagt:
”Jag önskar att alla människor för en tid kunde få bli rika och berömda – för att se och förstå att det inte är lösningen för ett bra och lyckligt liv”

Lycka och välbefinnande kommer till största delen inifrån sig själv.
Det gäller bara att hitta dit.
Och ofta får man det inte gratis.
Man måste anstränga sig och jobba för det.
Och inte ge upp !

Idag och sedan många år tillbaks så mår jag överlag väldigt bra ! Men livet går alltid upp och ner, som för de flesta. Men de där riktigt djupa dalarna ser jag inte så mycket av nuförtiden. Om dom dyker upp så vet jag ju att det kommer att gå över – bara jag gör något åt det och tänker förnuftigt. Ålder och erfarenhet har förstås också hjälpt till tror jag nog.
Men i sin helhet upplever jag idag att livet är fantastiskt och kul, och idag är jag faktiskt tacksam för allt jag gick igenom i dessa svåra tider. Det lärde mej väldigt mycket kan jag se i efterhand.

I och med allt detta så har jag för min egen del även fått svar på varför min storebror Benny tog livet av sig. Vi var på många sätt väldigt lika. Det som vi inte hade gemensamt var förmågan att kunna prata om känslor och psykologiska saker. Han bar allt inom sig och förstod inte vad han skulle göra med alla sina känslor som egentligen behövde komma ut. Han dövade sig med alkohol istället, och till slut blev trycket för stort…… Och då, 1986, så fanns det inte samma möjlighet till den hjälpen som jag sökte och fick.

Hoppas att någon tar till sig min berättelse och att du förstår att du inte är ensam om att må dåligt – Och att i de flesta fall så finns det hjälp att få ! Sök själv eller få någon att hjälpa dej.
(Det är som sagt – min tro)

”Så länge det finns liv så finns det hopp”

Nalle 15 Maj 2018
Santiago, Chile

1.3K Shares

5 tankar på “PSYKISK OHÄLSA – Min berättelse.

  1. Starkt berättat idolen, jag hade verkligen ingen aning!
    Jag knaprar själv sertralin (serotonin) sen 13 år tillbaka och har gått hos psykolog otaliga gånger under dessa år. Livet är en kamp och ångest är verkligen djävulens påfund. Men som du säger så finns det hjälp att få! Det går upp och ner somsagt.

    Rock On!

  2. Du är så fin Nalle!

    Jag ör djupt rörd över dina rader. Jag kommer själv från en mörk barndom och tvingade mig själv att manifestera lycka genom musiken, vilket räddade & har hjälp mig hela vägen. Självklart behövs grundlig terapi. Ta isär pusslet och bygga ihop det igen. Underbart! Jag brukar kalla det självuppgradering
    Och egentligen slutar den aldrig. Resan fortsätter och vi måste hela tiden vara uppmärksamma på negativa spiraler. Livet är en magisk färd.

    Tack för du delar din historia.

    All kärlek från Nacka.

    You are the almighty warrior! ❤️⚜️

  3. Skönt att du mår bättre nu Nalle och stort tack för en gripande berättelse som med all sannolikhet ger många av oss läsare hopp och styrka i många dimensioner. Tack Nalle för din berättelse🙏🏽❤️

  4. Tack för att du delar med dig av det du upplevt! Det är viktigt att tala om psykisk ohälsa, att få känna att man inte är ensam om det och att förmedla hopp till den som mår dåligt.❤️

Lämna en kommentar