7 ÅR SOM NYKTER
Jag hade varit en ”partydrinkare” ända till 2008 då jag var 45 år. Men jag hade ofta en tendens att dricka för mycket. Jag blev ofta för full, men hade inga som helst problem med det och drack bara vid ”speciella tillfällen” då det var fest, helg eller så. Jag drack aldrig ens en lättöl i veckorna.
Men alkoholen hade ett starkt fäste i mej. Den var belöningen, att ha kul, att få slappna av och koppla bort från vardagen och även från mitt ständiga tänkande och funderande på allt.
Med alkoholen gick jag ner i varv och kunde bara fokusera på ”här och nu”. Det var avkoppling från vardagen och faktiskt -verklighetsflykt ! En helg utan att dricka var för mej ett slags slöseri. Hade man varit nykter en hel helg så hade man inte gjort något……. Helgen hade på något sätt gått till spillo.
Det var så jag resonerade.
De flesta trodde då, och tror fortfarande, att mitt drickande som började eskalera någonstans i slutet av 2008 berodde på mitt liv som musiker och turnérandet. Men så var det inte. När man jobbar med musik och turnérar så har man ett ansvar att leverera och göra bra ifrån sig, och det har jag alltid gjort. Visst har det varit blöta efterfester men mitt drickande har aldrig gått ut över mitt jobb. Jag har nog alltid ”levererat” det jag ska.
Det värsta med drickandet för mej har varit bakfyllorna med ångest. Fruktansvärd ångest många gånger. Men det var ju priset man fick betala. Och med tiden så accepterade man det.
2008 så inledde jag ett förhållande som snart skulle visa sig vara katastrofalt.. Jag skyller inte på henne, men visst blev det en orsak till att jag började dricka mer. Jag kände mej överkörd och dominerad. Resultatet blev med tiden att jag fann tröst i flaskan. Jag orkade och ville inte tjafsa emot och bråka. Att dricka blev en flykt från allt det jag inte ansåg mej kunna hantera. Även hon var glad i att dricka. Det började med lådvin, först en eller två gånger i veckan, men efter en tid var det uppe i stort sett alla dagar från måndag till söndag, och jag drack merparten förstås.
Vi separerade till slut, men då var jag så fast i drickandet att jag bara fortsatte. Dock inte när jag hade mina barn, men varannan vecka, när jag inte hade dom hemma, så söp jag ner mej fullständigt. Vid ett par tillfällen i bakfyllan så kollapsade jag, ramlade ner på golvet i köket och kunde inte röra mej. Trodde att jag fått en stroke eller dylikt så jag tog mej själv in till sjukhuset och blev undersökt, fick injektioner, prata med läkare mm.
Vid ett tillfälle så spydde jag rakt över diskbänken när jag försökte få i mej mer vin. Jag städade upp efter mej och spädde sen ut vinet med vatten 50/50 – Då gick det bättre !!! Jag kunde fortsätta ! :-/
Det sista som hände var att jag vid ett tillfälle inte hade mer att dricka. Då kom jag på att min Mor hade sprit hemma i sitt barskåp, och hon var bortrest till Teneriffa. Jag tog bilen dit på fyllan (ingen olycka skedde, men det finns ingen ursäkt för att göra så) Jag låste in mej hos mamma i hennes lägenhet. Jag drack och sov. Det var det enda jag gjorde. Jag vet inte hur många dagar jag var där….. (?)
Min lillebror Axis och min dåvarande flickvän hade länge sökt mej och började nu ana vart jag var. Dom kom dit och körde mej sen till Capio Maria, en klinik för missbrukare inne i stan. Dit hade jag även sökt mej vid ett tidigare tillfälle. Läkarna där gjorde samma sak ännu en gång – gav mej injektioner och jag fick lugnande tabletter mot min ångest. Jag fick även prata med en sjuksyster. Jag satt där och grät och tyckte synd om mej själv…… Vad annat kunde jag göra. Jag mådde skit !
Jag sökte mej till AA och fick en sk ”sponsor” där (mentor). Han fick mej att läsa AA:s stora blå bok och jag insåg väldigt snabbt att den faktiskt handlade om mej ! Allt föll på plats. Jag gick även en kurs som hette ”Återfallsprevention” och började med 12-stegsprogrammet.
När jag gick ut ifrån Capio Maria den där sista gången, så kände jag att ”poletten trillade ner”.
Datumet var den 2 februari 2011.
Jag hade bestämd mej – Jag skulle aldrig dricka mer !
Sen dess har jag hållit det 🙂
Nalle